Omar berättar: Så hjälpte jobbcoachen honom vidare i arbetslivet

Intervju med Omar, som har haft sin sysselsättning på Skyddsvärnets sociala företag. Genom att ha haft sin sysselsättning på Skyddsvärnet secondhand har han även fått möjlighet att få stöd av Marita, som är en av Skyddsvärnets jobbcoacher. Här hittar du mer information om jobbcocher inom Skyddsvärnet.

Hur har du upplevt jobbcoachen här på Skyddsvärnet?

Hon är verkligen någon som alla här pratar om. Hon guidar folk rätt. När jag kom hit förstod hon direkt varför vi är här och vad vi behöver. Hon lade ner sin tid på mitt CV, hon guidar och ringer – hon vill verkligen hjälpa.

Redan efter ett par möten gick hon igenom mitt CV och ändrade på det. Och det går snabbt – folk som har vänt sig till henne har fått intervjuer och jobb. Hon ringer, hon är aktiv, hon står bakom dig. Idag fick till exempel en kille jobb.

Vad hade du för förväntningar när du kom hit – hur såg du på din framtida arbetssituation?

Jag har mina egna kontakter och har jobbat tidigare, så mitt behov var mest att få struktur på mitt CV. Jag kan klara mig mer på egen hand än en del andra, men Maritas stöd har ändå betytt mycket. Det är bra att ha någon som kan rekommendera en och finnas där i ryggen. Sen får jag gå ut och göra det jag ska göra.

Vad skulle du säga är det viktigaste skälet till att jobbcoacher behövs på den här typen av organisation?

Utan att gå in på detaljer om varför folk är här – när man väl kommer ut har man så mycket i luften. Det är bra att hon finns där och hjälper dig plocka ner bollarna och bygga upp dem igen. Var ska jag bo? Vart ska jag ta vägen? Vem ska jag ringa? Hon googlar upp information, ordnar papper, bokar intervjuer, ringer runt. Hon hjälper dig hitta vägen – för när man kommer ut behöver man ett stöd som många av oss inte har någon annanstans.

Finns inte det stödet från Kriminalvården eller Arbetsförmedlingen?

Nej. Det Marita har gjort på ett par månader – det tar myndigheter evig tid att komma i gång med. Du ringer ett ställe, de skickar dig vidare. Du ringer dit, de skickar dig vidare igen. Du har aldrig en och samma kontaktperson. Ena dagen pratar du med en person, nästa dag en annan. Men här har du alltid någon att vända sig till.

Det går snabbt. Jag har sett tre–fyra personer få jobb bara den senaste veckan. Arbetsförmedlingen är bra, men processen är långsam. Det finns folk här som har tre månader kvar tills de är på egen hand – om de inte får hjälp i tid riskerar de att hamna i ett vakuum utan något stöd alls.

Tror du att den här typen av roll verkligen gör skillnad för dem som vill förändra sin situation?

Absolut. Inne på anstalten mötte jag folk som egentligen ville göra rätt. Men när man kommer ut försvinner tilliten till myndigheter, polis och socialtjänst. Man vill inte prata med någon. Men Marita – hon lyssnar, hon noterar, hon skriver och hon ringer. Det är så det ska vara. Alla som gått till henne har fått hjälp.

Det saknas däremot stöd för boende. Det är inte hennes roll, men det behövs en annan typ av funktion för det. När någon har en vecka kvar till frigivning och ingen vet var de ska ta vägen – då sover de en natt hos en kompis, en natt hos en annan, och det kan gå snabbt i fel riktning.

Alla som är i fängelse är inte kriminella av natur – livet kan gå snett för vem som helst. En impuls, ett misstag, och det är gjort. Men systemet som ska hjälpa en att komma tillbaka på fötter fungerar inte alltid.

Vad för typ av stöd har du tidigare fått gällande tiden efter anstalt?

Kriminalvårdens program inne på anstalten är en helt annan sak. Frågorna som ställs i programmen känns ibland som ett skämt, och programledarna saknar ofta förmågan att skapa tillit. För att hjälpa någon med en tuff bakgrund måste du först vinna deras förtroende – utan det öppnar sig ingen.

Marita däremot frågar inte vem du är eller vad du har gjort. Hon frågar bara: vad behöver du hjälp med? Det är hela skillnaden. Fyra månaders behandling inne på anstalten gav mig ingenting. Men några få ord från Marita – ”du är driven, du kommer klara det” – de bär jag med mig.

Att hela tiden backa till vad som hände och varför brottet begicks hjälper inte. Det som är gjort är gjort. Hjälp mig att gå framåt, inte bakåt. Här känner man sig inte stämplad. Man behandlas som en människa.

Omar heter egentligen något annat.