Lyssna till ensamkommandes röster

Under 2016 släppte Skyddsvärnet boken Möt mig där jag är som handlar om hur ensamkommande barn och ungdomar upplever bemötandet från myndigheter och andra aktörer i Sverige under första perioden som nyanlända. Boken som blivit mycket uppskattad är skriven av Isabella Canow och togs fram genom Skyddsvärnets numera avslutade projekt Prata med oss, inte om oss. Projektet finansierades av Arvsfonden och startades i syftet att stärka gemenskapen och ta vara på ensamkommandes erfarenheter, styrka och vilja att snabbt etablera sig i det svenska samhället.

Vi träffar författaren och projektledaren Isabella Canow för att höra om hur allt började och hur hon, efter projektet och boken, tänker kring vilka utmaningar samhället har när det gäller bemötandet av ensamkommande barn och ungdomar.

Isabella förklarar att projektet handlade om att hjälpa ensamkommande att få möjlighet att påverka sin egen situation och bejaka sina egna intressen i det demokratiska samhället.
– Det bildades lokala föreningar och så småningom en riksorganisation (Sveriges Ensamkommandes Förening, SEF) som stödjer föreningens medlemmar och bygger broar i samhället, säger hon.

En annan del av projektet handlade om att intervjua ensamkommande ungdomar för att sedan beskriva hur de upplever insatserna under det första året när de kommer till Sverige.
– Tanken var inte att vara kritisk utan istället lyfta ungdomarnas egna röster om vad som fungerar och vad som inte fungerar, förklarar Isabella.

Det var flera insikter som framkom under intervjuerna.
– Det är ofta många personer involverade under den ensamkommandes första tid i Sverige och det är inte alltid en bra sak, berättar Isabella.

Att ha tio personer runt sig som ska ”hjälpa” känns inte bra, utan ungdomarna föredrar hellre en eller två personer som de verkligen vågar lita på.
– Vilken tonåring som helst behöver en förälder eller nära vän som finns där och kan svara på det man undrar, och som då inte svarar ur ett tjänstemannaperspektiv, säger Isabella.

Alla vet att det kan ta tid innan man vågar lita på någon, att bygga upp förtroende och skapa tillit.
– Bara för att jag är exempelvis en godman, socialarbetare eller kommer från Migrationsverket så kan jag inte förutsätta att ungdomen kommer att lita på det jag säger. Som nyanländ har du kanske en annan bild av samhällsfunktionerna och vågar ofta inte lita på myndigheter, av förklarliga skäl. Istället litar man vanligtvis på familjen, men i den här situationen har du ingen familj på plats.

Det är vanligt att vi tittar utifrån ett svenskt perspektiv och tror att vi vet vad som är bäst, men dessa barn och ungdomar kan ha helt andra premisser än vi tror.
– Många har behövt klara sig själva redan under barndomen, varit familjeförsörjare, soldater och blivit utsatta för saker vi inte kan tänka oss. De har ofta en större mognad och självständighet än vad många tror och det kan uppstå krockar om vi behandlar ensamkommande som vilsna tonåringar, säger hon.

Isabella tycker inte att det behöver sättas in mängder av resurser, utan istället måste vi se till att dessa ungdomar hamnar på rätt plats från början och därifrån stödja dem att bli ännu mer självständiga i det svenska samhället. Vi bör sträva efter att visa dem vägen, förklara hur det svenska samhället fungerar och framför allt varför det fungerar på det sättet.

I boken har hon utgått från Sören Kierkegaards citat;

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv, när han tror att han kan hjälpa andra”.

– Följer man detta så besparar vi resurser i längden, slipper missförstånd och når ett lyckat resultat, säger Isabella.

Det är de små detaljerna i bemötandet som kan skapa trygghet. Ofta uppleves det som att ingen lyssnar. Som infödd svensk kan vissa saker verka obetydliga, men för en ensamkommande kan det vara avgörande för om man känner sig trygg.
– Du kanske vill äta ris varje dag då det är maten du alltid har ätit i hemlandet. Att någon lyssnar och kan förstå en sådan liten sak kan göra att man känner sig hemma, förklarar Isabella.

Kläder och allt det där andra är nödvändigt, men det primära är att få känna sig välkommen och inkluderad.
– Det krävs en ödmjukhet för att lyckas med det, och efter att vi har gett dem det så kan vi kräva det tillbaka, säger Isabella.

Isabella pratar om vad hon anser är viktigt att tänka på i samhället just nu och menar att vi måste våga vara öppna.
– Vi kallar nyanlända för ”nysvenskar” och det blir ett vi och ett dem. Nu måste vi börja fråga oss själva vad det faktiskt innebär att vara svensk. Vem är svensk? Jag saknar den diskussionen, säger hon.

– Är du svensk om du är anpassad till samhället och följer våra normer och värderingar? Ja, då är de flesta av oss svenskar. Är du svensk om du ser ut som en ”svensk” och pratar flytande svenska utan brytning? I det fallet har vi automatiskt exkluderat två miljoner människor. Vi måste komma ihåg att man inte kan bidra till något om man inte känner sig inkluderad.

Nu i efterhand är hon mycket stolt över projektet och har fått god respons på boken. Många tycker att den är väldigt användbar, speciellt personer som arbetar med målgruppen. Genom boken kan du få en förståelse för varför en ensamkommande agerar och beter sig på ett visst sätt, och om du har förståelsen blir det lättare att bemöta.

– Om boken bidrar till att några ungdomar får det bättre, blir förstådda och slipper några missförstånd så är jag överlycklig, säger Isabella.

Textruta: Möt mig där jag är vänder sig till myndigheter, organisationer och aktörer som kommer i kontakt med ensamkommande flyktingbarn- och ungdomar. Underlaget bygger på 46 intervjuer mellan 2012-2015. Syftet är att få ett perspektiv om ungdomarnas erfarenheter och upplevelser av bemötandet i Sverige, för att effektivisera insatserna på ett sätt som målgruppen kan tillgodogöra sig. ​Beställ boken