Birgitta Winberg, fängelsepräst, president i IPCA, (International Prison Chaplain Association), ledamot av Skyddsvärnets styrelse.
Birgitta Winberg inledde med en personlig presentation av sitt arbete som fängelsepräst, sedan 1992 på Kronobergshäktet. Genom sitt uppdrag inom IPCA har hon besökt många fängelser, såväl svenska som utländska.
Varför väljer man att arbeta med kriminella och med kriminalitet? Varför trivs man på ett fängelse? Hon ställde frågan till auditoriet: Hur ser ditt eget fängelse ut? Något att reflektera över.
Det är intressant att studera vad vi gör med vårt genetiska och vårt sociala liv? ”God uppväxt och god utbildning förpliktar”. Med andra ord, att hjälpa andra.
”Alla” har synpunkter på fängelselivet. Vad ska vi göra med våra förlorade söner (och döttrar)? Kan man tänka på alternativ? Ska man göra som i TV-programmet ”Nannyjouren”? Låsa in alla olydiga barn och sedan, efter straffet, föra in dem tillbaka in i gemenskapen?
Hon berättade om en FN-konferens i Brasilien på temat brott och straff. Största frågan under konferensen var överfulla fängelser, bristen på platser och bristen på pengar till att bygga nya fängelser.
Runt om i världen diskuteras alternativa former för straff. En restaurerande rättvisa, någon slags försoning mellan brottsling och brottsoffer. I Norge finns till exempel rådslag, som oftast gäller ungdomar. I Norge betyder soning straff. Det visar sig att de två första åren i förlorad frihet kan innebära en slags försoning, sen blir det hat och förbittring.
En global fråga är dessutom ökad säkerhet. Nu finns det farligare brottslingar och fångar genom ökad tillgång på knark, MC-gäng och internationella ligor.
Ska vi behandla? Vilken princip ska gälla? ”Allt vad ni vill att människorna ska göra eder…” eller gäller ”Öga för öga och tand för tand”?
Brottsligheten har inte ökat. Men mediernas bevakning har gjort det.
Vad finns det för alternativ till inlåsning? Låt oss i alla fall tänka den tanken.
Text: Åsa BodénFoto: Denny Lorentzen