3 juni 2010Foajén utanför Katasalen i ABF-huset i Stockholm fylldes den 10 maj 2010 av i det närmaste etthundratjugo personer, vilka alla kommit för att vara med och fira hundraåringen Skyddsvärnet. I vimlet syntes representanter för såväl Skyddsvärnet som för riksdagen, Stockholms stad, Stockholms läns landsting, Arbetsgivaralliansen, Kriminalvården, BRÅ, Arbetsförmedlingen med flera. Efter välsmakande lunchsmörgås var det dags att träda in i Katasalen och till dagens jubileumsseminarium med rubriken:
I sitt öppningsanförande gav Gunnar Engström en exposé över Skyddsvärnets historia, och här följer anförandet i sin helhet.
”Föreningen Skyddsvärnet bildades för ett hundra år sedan som en enskild organisation för frigivna fångar och deras familjer. En betydelsefull person i sammanhanget var styrelseledamoten Harald Salomon, vilken framhöll att ”skyddsarbetet inom Skyddsvärnet inte primärt är en kamp mot brottsligheten utan en kamp tillsammans med brottslingen”. Det som illustrerar Skyddsvärnets bärande idéer genom alla åren är synen på brottslingen som en like, en medmänniska som behöver ”Hjälp till självhjälp”, vilket alltid har varit Skyddsvärnets motto.
Lojaliteten med klienten har alltid kommit i första hand. Oavsett vilka vindar som blåst. Klienten har förblivit skyddsling och begrepp som värsting har aldrig kunnat få fäste i verksamheten. Men det har inte varit en blind lojalitet. Det har ställts krav på klienten i en förvissning om att det alltid finns möjligheter till förändring, en övertygelse om den enskildes egna kapacitet att åstadkomma en bättre livssituation. Dock inte genom hot och repression, utan genom tilltro och uppmuntran. Det har aldrig varit fråga om att lösa problemen, utan just om ”hjälp till självhjälp”.
Skyddsvärnets verksamhet har präglats av stor flexibilitet. Man kan konstatera att verksamheten har anpassats efter klienternas skiftande behov över tid. Klienternas behov har fått bestämma typ av verksamhet och innehållet i den.
Skyddsvärnet har varit en tillåtande organisation. Nya idéer och verksamheter har fortlöpande prövats och till skillnad från många myndigheter har det varit naturligt att lägga ner verksamheter och förändra metoder som visat sig inte fungera. Vid behov har styrelsen genom sin auktoritet och samhällsförankring utgjort en brandvägg gentemot ifrågasättande från omvärlden. En annan viktig orsak torde vara att Skyddsvärnet alltid hållit fast vid vid sina grundläggande värderingar och varit selektiv när det gäller att anamma nya idéer och trender. Ytterligare en orsak är Skyddsvärnets brist på byråkrati. Förändringar har kunnat genomföras snabbt och nya idéer har kunnat prövas utan föregående utredningar.
Avsaknaden av en myndighets regelverk har gett mer tid till vårdverksamheten och utvecklingen av densamma, än vad som möjligt i en statlig och kommunal vårdorganisation. Gränser har kunnat tänjas, och ibland överskridas, vilket många gånger kan vara en förutsättning för utveckling.
Men allt har inte varit problemfritt – om jag nu förmedlat en sådan bild. Under några decennier erhöll Skyddsvärnet statsbidrag via Kriminalvårdsstyrelsen, bland annat för att svara för övervakningar och personutredningar. Därefter har Skyddsvärnet fått finansiera sin verksamhet själv, i huvudsak genom vårdersättningar. Inte långt efter att statsbidraget upphört tvingades kommunerna till ekonomiska neddragningar mot ett minskat antal placeringar av klienter inom den ideella vårdsektorn som följd. Dessutom infördes ett marknadstänkande inom stora delar av vårdsektorn med allt större krav på kontroll av klienterna och evidens när det gäller behandlingsformer. De senaste decennierna har inneburit en delvis smärtsam omställning inom Skyddsvärnet, som inte överlevt om inte Skyddsvärnets tidigare ordförande Marianne Håkansson, styrelsen och berörd personal utfört närmst heroiska insatser.
Skyddsvärnet har i dag en fungerande och sammanhållande vårdkedja med bland annat familjehem för barn, ungdomar och vuxna, halvvägshus för personer som ska friges och slussas in i samhället samt boendestöd för ungdomar med eget boende i korridor och personalstöd. Psykologmottagningen svarar för utredningar, terapi och handledning. Skyddsvärnet tillhandahåller också träningslägenheter för självständigt boende med individuellt stöd och kvalificerad kontaktperson samt erbjuder kostnadsfri sekulär självhjälpsgrupp för att förhindra återfall, en så kallad Life Ring.
Genom den framväxande välfärdsstaten under efterkrigstiden kom villkoren för frivilligarbeten att förändras. Det fanns motståndare till frivilla insatser som argumenterade att utgångspunkten i enskilda och gruppers sociala rättigheter och grundläggande behov ska skötas i det offentliga. En ökad uppmärksamhet och tilltro till frivilla insatser kunde legitimera en successiv nedmontering av välfärdsstaten. Under rekordåren 1967-1973 hade Sverige extremt hög tillväxt med till synes obegränsade sociala möjligheter. Året 1967 stod välfärdens sol i zenit och allt tycktes peka mot ännu högre höjder. Men från mitten av 1970-talet hade nolltillväxt och energikriser förändrat situationen i samhället.
I början av 1990-talet kom den samhällsekonomiska situationen att hårdna med höga krav på besparingar inom den offentliga sektorn. Det uppkom ett delvis ideologiskt klimat som innebar en växande kritik när det gäller utformningen av välfärdsstaten. Kritiken kom från både höger och vänster. Detta har inneburit att frivilligarbetet under 1900-talet tagit allt större plats och den ideella sektorn växer snabbare än övriga samhällssektorer. Det har skett en gradvis förskjutning från ett omfattande statligt och kommunalt inflytande. Det är på sin plats att tala om en renässans för den ideella sektorn! Men det får samtidigt inte innebära att den offentliga sektorn lämpar över ansvaret på välfärden på olika frivilligorganisationer. Patienterna får till exempel inte hänvisas till frivilligorganisationerna sedan vårdkedjan kortats ned av besparingsskäl.
Går jag för långt genom att påstå att välfärden gått i stå? I dagen välfärdssamhälle är det många människor som faller utanför och här är det viktigt att de ideella organistionerna fyller detta ”tomrum”.
Vilka avtryck inom vårdsektorn har Skyddsvärnet gjort under åren? Skyddsvärnet införde övervakning och personutredningar i brottmål redan vid dess start och var förebild för den statliga frivårdsorganisationen som tillkom 1942. Frivårdshotell för klienter kom också på initiatiov från Skyddsvärnet liksom en försöksverksamhet med medling. Under en längre tid fanns en socialmedicinsk klinik vid Skyddsvärnet under Gunnar Inghes ledning och ett otal seminarier har ägt i Skyddsvärnets regi under åren.
Det vore en ren katastrof om Sveriges ideella organisationer ställde in sin verksamhet. Det ideella arbetet i Sverige motsvarar cirka 300 000 helårsarbeten. Det är alltså inte svårt att inse att det skulle få oerhörda konsekvenser för vårt samhälle.”
Styrelseordförande Gunnar Engströms öppningsanförande i ABF-huset 10 maj 2010
Foto: Denny LorentzenText, förutom Gunnar Engströms anförande, Åsa Bodén.